En ny syn på livet, ett nytt motto

Jag tyckte att det var dags för förändring, livet såg lite tråkigt och enformigt ut. Så jag insåg att om jag skulle få livet att se annorlunda ut så fick jag göra någonting drastiskt. Ändra livssyn, ändra motto liksom. Så just nu lever jag bara efter ett ända och det är:
Jag har träffat många människor som har tryckt ner mig och fått mig att tveka på saker, haft svårt att lita på folk, svårt för att få andra att komma nära, därför har jag sagt åt mig själv att säg JA till allt! 
Inte så att om det kommer och frågar mig "ska vi ligga?" så gör jag det, utan mer att jag tackar ja till alla möjligheter jag får. För innan har jag sagt nej till dessa för att jag tycker inte att jag är tillräckligt duktig.
 
Lever ni efter något speciellt motto?

armar som bär mina minnen

Nu ska jag prata om något seriöst, allvarligt, skitviktigt och som är svårt för mig att säga och erkänna för mig själv. (för denna bloggen handlar såklart om att livet blir bättre, för alla, oavsett förflutet och det här är min historia) När jag var mindre, jag gick nog i 8, 9:an på högstadiet, så prydde jag mina armar med text. Sårbara texter och rivsår blandat mer skärsår. Jag skar mig, mer än jag borde, jag var inte värst men jag gjorde det. Varför? Svar: för att det kändes bättre, hade man sår som blödde så brydde man mer sig om det som blöder än det som gjorde ont inuti. Brydde sig inte mina nära och kära? Svar: Mina föräldrar visste ingenting och trots att jag har sagt det till dem så fattade de nog det aldrig på riktigt. En del av mina kompisar visste, andra förstod men blundade och resten insåg det bara inte. Jag är glad för de vänner och speciellt den där läraren som såg hur ont det gjorde i mig och som bad mig att sluta. Jag kan aldrig tacka er tillräckligt, tack.
 
Vad var det för texter då? Svar: allting. mest rap som sofijah, trofast, gmx och alla de där fina gamla artisterna.
Var du en så kallad emo? Svar: Kalla mig vad ni vill, jag kanske brydde mig då men nu betyder era ord ingenting.
 
Våren 2012 var sista gången jag gjorde det mot mig själv och jag ramlar aldrig någonsin dit igen. Och ska jag vara ärlig, så är jag idag stolt över mina ärr på handlederna, de är inte fula utan de är vackra. De påminner mig om en tid som jag klarade mig igenom. JAG KLARADE MIG, JAG LEVER IDAG OCH JAG ÄR STOLT. För det var någonting jag aldrig trodde, jag trodde aldrig att jag skulle komma ut därifrån levande.
 
Vad var det som räddade mig? Svar: Framtiden, livets gång. Gymnasiet. Hade jag aldrig börjat i gymnasiet just då så hade jag inte överlevt. Jag är glad över att jag gjorde det, att jag hann börja gymnasiet innan jag bestämde mig, för gymnasiet ändrade min livsuppfattning helt. Jag träffade de mest underbaraste människorna man kan tänka sig och trots att det har varit upp och nedgångar så har jag alltid haft de äkta vännerna vid min sida. 
 
Så återigen vill jag ge er det rådet. LEV SOM JAG. lev med tanken om att livet alltid blir bättre.